Både kliande och jättebefriande

I årets sista nummer av ponton talar musikern och spoken word-poeten Emil Jensen med Lilja Hejdenberg om sitt skapande (Jag tänker att i det man gör så finns allt — både stick, skav, kli. Det finns en jättebefriande känsla i bröstet, samtidigt som det kliar vid ankeln)

och Mona Monasar rapporterar i diktform från Ortens Bästa Poet, Förenade Förorters årliga mästerskap i estradpoesi (Vi kommer från en tradition av muntligt berättande /Många växte upp med en berättande form som liknar poesi / Föräldrar som sjöng små sagor / På bröllop där långa texter framfördes om paret / Vi växte upp med att memorera Koranen / Melodin och poesin i ett språk vi inte förstod)

och Gillgamesh Geminï (eller om det är hans hatt?) talar i tankarna med den ryske författaren Daniil Charms (Hatten konstaterade att den svenska översättaren även lagt till rim lite här och var, rim som inte alls fanns med i originaltexten, rim som hatten tyckte fick texten att verka än mer munter än den kanske egentligen var. – Hit och dit och upp och ner har du blivit översatt, frågade hatten. Hur känns det?)

och ponton bjuder in tecknaren och serieskaparen Lisa Wool-Rim Sjöblom, som ger oss en bild,

och Selma Rezagic läser en dikt som får henne att rasa över fasader och falskhet (Och dessa Perfekta föräldrar kan umgås med andra Perfekta föräldrar som också har Perfekta barn i samma Perfekta klass. Då kan alla ha en Perfekt grillfest i något av de Perfekta husen med de Perfekta fasaderna, bättre uppmålade med salta lögner än med vad som helst från Beckers färg (och Beckers täcker jäkligt bra))

och Em Talledo provar två olika metoder för att skriva om sitt liv (Tänk om en text blir mycket lättare, intressantare och mer lockande om den bara berättar i stora drag? Jag kände mig tvungen att undersöka saken, så jag gjorde ett försök att skriva en rekordkort självbiografi, helt utan detaljer)

och Daniel Börjesson Rintala undersöker plötsliga, väntade, twistfyllda, öppna och vidarepekande sätt att avsluta en berättelse (Författare sitter onekligen på en maktposition gentemot oss läsare. Har vi väl fastnat i en bok så kan skickliga författare leda oss vart de än behagar. Skulle man därför kunna säga att författare även har ett sorts ansvar? En skyldighet att fullända sitt hantverk och leverera ett slut som får oss läsare att må bra?)

och vi analyserar i vanlig ordning dikter och tipsar om böcker och pratar med unga författare. Numrets insända bidrag kommer från Jon Aagaard Andersson, Sumaya Abdulkadir, Frida Berglund, Jasmine Bjurström, Johanna Boström, Arvid Gladh, Malin Gustavsson, Lilja Hejdenberg, Nadine Muhieddine, Johanna Wetterberg och Ali Zakaria. Omslagsbilden står Jasmine Bjurström för.