Kollegorna
Mörkret. Tystnaden. Jag drunknar. Något drar mig under den sliskiga ytan, river och nafsar mig i hälarna. Tystnaden är nu öronbedövande. Jag vill bara skrika. Försöker och får inte fram något. Vattnet, som är tjockt och smakar järn, fyller min strupe. Hulkar och försöker spy. Lyckas men allt bara fortsätter ad infinitum ad nauseam; spyr och sväljer vattnet. Kan inte urskilja något i det kompakta mörkret; allt saknar form och reson. Mina oseende ögon brinner, bildligt och bokstavligt talat, av en ofattbar smärta som knappt går att beskriva. Tusentals vitglödgade nålar penetrerar långsamt, var för sig, mina ögonglober. Trots all fysisk smärta, allt brinnande, är ändå tystnaden värst.
Jag vaknade kallsvettig. Skjortan, som jag hade somnat i, klibbade mot ryggen. Allt kändes äckligt och jag ville dö. Samma mardröm i två månader. En svag strimma av blek vintersol trängde in mellan persiennerna. Minnet av ett liv, utanför. Jag rullade över på ena sidan och försökte blunda. Förgäves. Ljuset och insikten att livet fortfarande pågick där utanför var för störande. Dessutom blinkade digitalklockan 07:30 med ilsket röda bokstäver. Om jag inte gick upp nu skulle jag komma för sent. Det vore inte första gången men kunde mycket väl bli sista gången. Min chef hade varit mycket förbannad senaste gången och jag kunde se den glödande antipatin i mina kollegors ansikten när jag släntrade in tjugo minuter för sent. Så, likt nästan hela landets arbetsföra befolkning, reste jag mig sakta upp, stönade till av ångest och gick upp. Hann få en snabb blick av mig själv i spegeln. Såg för jävlig ut. Rufsigt hår, mörka påsar under ögonen, som för övrigt var blodsprängda. Jag var trööööött. Folk skulle tro att jag var en tjackpundare eller något liknande på samhällets botten. För att få in lite liv i den trånga etta där jag bodde gjorde jag misstaget att öppna fönstret ut mot gatan. Brutal vinterkyla exploderade i mitt ansikte. Lätt snödimma hängde över de närliggande lägenhetshusen, anonyma i sin tristhet. Snön gick i grått och gult. De få människorna där nere hade, gamla och krokiga, hade samma askgråa nyans. Märkligt, de såg till och med mer döda ut än vad jag kände mig. Jag lät fönstret stå öppet medan jag skyndsamt klädde på mig. Gårdagens kalsonger, gårdagens strumpor och efter en viss stunds betänkande en ren skjorta. Tuggade frenetiskt tuggummi för att få bort smaken av unken alkohol. Den moderna och aktiva mannens munhygien. Kedjerökte tre cigaretter för att få bort lukten av bakfylla. Stängde fönstret (en pöl av snö hade bildats vid min säng), halsade kallt kaffe (smakade ingenting) från gårdagen och sprang ut.
Föga förvånande var kylan om möjligt än mer brutal här ute. Vinden rev och slet i mina kläder och all blottad hud frös snabbt. Ovanligt kallt för november. Kylan hade tvingat bort människor som annars hade gått eller cyklat till jobbet; kvar var bara jag och en äldre man som gick stelt, nästan krampaktigt, framför mig. Trots det relativa avståndet mellan oss kunde jag höra hur mannen ömsom mumlade ömsom svor. Resten försvann i den ursinniga vinden. Troligtvis var han något slags fyllo eller narkoman som måst överge sitt trygga fort i den närliggande parken.Efter ett tag stannade han upp, harklade sig och spottade. Röd spottloska borrade ner sig i smutsgrå snö. Besvärad ångade jag förbi mannen, som nu stod och inspekterade en cigarettfimp infryst på gångvägen. I den här positionen kunde jag se mannen tydligare. Hjässan var helt och hållet kal; likt ett nyfött barn eller en cancerpatient. Hans hud var vitare än infernot av snön runt omkring oss; med gråa fläckar runt ögonen och munnen. Ansiktet såg ut som en illa gjord clownmask; stor köttig näsa, håliga kinder och en mun som hängde slappt. Ögonen. Gud, ögonen. Ögonen var två gigantiska svarta irisar, likt två bottenlösa issjöar. Jag visste inte vilket knark som gjorde det där men jag svor att jag aldrig skulle pröva det. Han såg DÖD ut. Skulle antagligen också vara död inom kort med tanke på kylan. Jag fortsatte utan att stanna upp. Varken orkade eller ville hjälpa honom. Den barmhärtiga samariten hade blåst iväg, samman med vinden.
Det var ovanligt tyst på kontoret när jag kom dit, fem minuter för sent. De enda ljud som spräckte tystnaden var skrapet från stolar och gnisslet från herrarnas toalettdörr. Inga sedvanliga ljud, som annars brukade höras på samtliga arbetsplatser på en måndagmorgon; prat om den gångna helgen, skryt om nyinköpta bilar och misogynt snack om kvinnors bröst. Inte ens sörplandet av alldeles för svagt kaffe hördes. Jag slogs av tanken att jag kanske hade missat att det var någon helgdag eller något; men sen kom jag på att det var november. Inget heligt händer i november. Det mer troliga var att mina kollegor var djupt försjunkna i sitt arbete. Jag drog en suck, bad en tyst bön och öppnade porten, in till mina bödlar och deras fördömande blickar. Bäst att dra på ett leende, drypande av falskhet. Kontrasten mellan kylan utanför porten och den abnormala värmen inne på kontoret var påtaglig. Kontorslandskapet kändes som ett torkskåp och jag fick svårt att andas. Något måste ha hänt; antagligen hade AC:n gått sönder under helgen. Jag kände mig fånig i min varma flygarjacka och halsduk och till min förvåning såg jag att samtliga av mina kollegor var rejält påbyltade. De flesta var fortfarande iklädda vinterrockar och mössor neddragna över öronen så att man knappt såg deras ansikten. Om detta hade varit någon gemytlig arbetsplats kunde jag dristat mig att tro att det rörde sig om något välvilligt skämt, på min bekostnad. Men mina kollegor var medelklass och medelålders Svenssons utan sinne för humor (deras humoristiska kännedom sträckte sig bara till Solsidan och DN:s Namn och Nytt). En annan möjlighet var att jag fortfarande hade Stora Skälvan efter gårdagen. Allt var kanske bara obehagliga men ack så realistiska hallucinationer. Skulle inte vara första gången hjärnan gick ooga booga efter en syndernas natt. Jag blundade tills kalejdoskopiska rosor i rött och grönt dansade förföriskt bakom mina ögonlock. Försökte hitta något som liknade zen men hittade bara ångest och vemod. Behövde verkligen en cigarett. Jag öppnade ögonen igen. Såg samma huttrande människor, klädda i varma yllemössor och tjocka rockar. “Okej,” tänkte jag, “vad händer nu?” Skulle jag gå hem, dränka mig i sprit och sorger och glömma allt som hade hänt? Eller, jag var fortfarande inte säker på att det faktiskt hade hänt. Om det nu var en hallucination var det en ordentligt verklig hallucination. Jag kände kylan utanför, värmen inuti och en märklig lukt som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Lukten, eller skall jag säga odören, hade tilltagit i intensitet ända sedan jag öppnade dörren till kontorslandskapet. I början kände jag det bara som en lätt stickande känsla i näsan. Men i takt med att jag rörde mig genom rummet, i riktning mot mitt skrivbord, hade odören nästan blivit olidlig. Det luktade sliskigt och sött; det luktade död. Det fanns ingen annan förklaring. Något dött måste ligga i någon av väggarna eller kanske i lufttrumman. Lukten påminde mig om varm spya som ruttnade i solen. Kunde nästan känna smaken på tungan. Mina ögon tårades och jag blev för en stund förblindad av äckel och vämjelse. Fortfarande satt mina kollegor lugnt på sina stolar och stirrade tomt på sina blinkande dataskärmar fulla av kalkyler och tomma Word-dokument. Kollegornas ansikten lystes upp av skärmarnas sken; blått kallt sken mot grå hud.
Med viss ansträngning kunde jag sätta mig ner på min illa stoppade och nedsuttna kontorsstol. Den suckade sorgset när jag satte mig ner och gnisslade till när jag försökte resa upp ryggstödet. Trots den olidliga värmen kände jag mig tvungen att ta en kopp rykande kaffe för att mota tillbaka de inre demonerna som härjade inom mig. Jag klunkade i mig koppens svarta innehåll i en snabb svepande rörelse. Kaffet var vaaarmt och brände allt i sin väg på sin väg nerför strupen. Vanligtvis brukade kontorets kaffe vara för starkt och bittert, men den här morgonen smakade det ingenting. Och då menar jag ingenting. En svag smak av matt unkenhet dröjde sig kvar på tungspetsen för ett ögonblick, bara för att smälta bort. Den sedvanliga kicken av koffein uteblev och jag kände mig mycket besviken. Inget smakade något längre; vad fan var det för fel på mig? Jag sökte svaren i datorns flämtande andetag och skärmens flackande blick. Försökte öppna Excel men fick ett ilsket felmeddelande om att något var fel. Jag försökte igen; fick samma resultat. Även detta var märkligt då datorn var relativt nyinköpt och hade fungerat felfritt fram tills den här morgonen. Jag orkade inte. Det var för varmt och jag var för trött. Endast tio minuter på veckans första arbetspass och jag ville redan sjukanmäla mig och aldrig komma tillbaka. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök att återuppliva datorn och återställa min arbetsmoral. Under tiden som det tog datorn att starta om stirrade jag på mig själv i den nattsvarta skärmen. Synen var minst sagt deprimerande och jag mådde ännu värre. En inre storm spelade vilt på mina tarmar. Kaffet gjorde det inte bättre, snarare värre. Men jag drack ändå. Behövde känna något, vad som helst. Datorn hostade, hummade igång och jag möttes av hemskärmens kalla men hemtrevliga sken. Allt såg normalt ut. Ändå var det något som gnagde, något som jag inte kunde sätta fingret på. Kanske var det den totala stillheten som rådde. Det var tysssst. Mina lugna andetag slog som åskmuller mot tystnadens murar. Kunde höra hur blodet sprängde fram genom ådrorna i ett skälvande klimax. Kände vartenda hjärtslag som hamrade fram melankoliska melodier, ekandes i en ihålig kropp. Förtvivlat vände jag mig om som för att försäkra mig om att jag inte drömde, att jag faktiskt fanns. Att jag inte var blott imaginär, en chimär i periferin. Mina kollegor satt precis som de hade suttit när jag kommit in, stela i ryggen och med blicken som borrade hål i dataskärmarna framför dem. Deras ansikten var….stelfrusna. Ju längre jag betraktade dem insåg jag att ingen blinkade eller gjorde minsta grimas. Samma tomma blick såg oseende på ett likaledes tomt kalkylark. För att kunna få en närmare titt på mina kollegor bakom mig låtsades jag att jag hade skrivit ut något och gick iväg till den fula gråa skrivaren, vilket gav mig en god utsikt över rummet. Kontorslandskapet var intetsägande. Trista kontorsceller, spartanskt inredda med suddiga familjefoton eller planscher med handskrivna och klyschiga motivationscitat. Aldrig har väl carpe diem sett så moloket ut. Lika vissna var de enstaka adventstjärnorna, som någon vänlig själ hade satt upp trots att det fortfarande var november, vilkas uddar sorgset slokade i fönsterna. Utanför kunde jag se det bjärta skenet från en armada av plogbilar som frenetiskt men förgäves stred mot snöns kalla invasion. Fragment av ljus från gatlampor och snö blödde in genom fönstret vilket bildade en pöl av klarhet i detta rum så dunkelt av frågor.
Jag närmade mig försiktigt skrivaren, likt ett jagat (eller för den delen jagande) djur. Mina ben kändes kraftlösa och min syn diffus. Händerna, som krampaktigt höll i den nu ljumma kaffekoppen, skakade vilt. Var tvungen att luta mig mot skrivaren för att inte falla ihop. Från min post såg jag att något, allt, var fel. Okunskapens slöja rycktes bryskt undan från mina naiva ögon och ett illamående mullrade inom mig. Mina kollegor satt inte som stelfrusna, de var stelfrusna. Ja, förutom fingrarna. Likt vita blinda likmaskar i varierande storlekar krälade de hungrigt över tangentborden. Trots fingrarnas frenesi hördes dock fortfarande inga ljud. Det började bli riktigt kusligt. På darrande ben vågade jag mig fram mot den närmsta kollegan, som i vanliga fall var rätt så burdus och oftast dundrade med sitt skratt. Alla tecken på humor eller glädje var som bortblåsta i hans ansikte. Där fanns nu endast ett stort INGENTING. Ansiktet, som vanligtvis brukade vara rödmosigt, var tomt på alla känslor och skiftade i en gråaktig nyans som starkt påminde om snön där ute. Smutsigt och en air av sorgsenhet, trots eller kanske på grund av, ansiktets acedia. Jag lutade mig fram, blott några tiotal centimeter ifrån kollegans ansikte. Odören, som hade tilltagit i styrka, förvandlades till en stank. Kollegan stank av as och solstekta sopor. Han rörde inte en min, tycktes inte märka att jag stod framför honom. Blinkade inte ens när jag knäppte med fingrarna framför hans ansikte. Kall, död, andedräkt smekte min handrygg. Jag ryggade instinktivt tillbaka och stötte in i skrivbordet bakom mig. En onaturligt hög smäll ljöd och ekade sällsamt genom den annars knäpptysta lokalen. Kollegan, som hade suttit med glasartad blick fäst på skärmen, ryckte till. Krampaktigt och nästan mekaniskt rörde kollegan på nacken mot mitt håll. Huvudet vändes långsamt mot mig, men ögonen var fortfarande fästa på dataskärmen. Fingrarna fortsatte att ljudlöst men ack så graciöst dansa över tangenterna. De övriga kollegorna satt fortfarande likt sorgliga stenstoder och verkade knappt känna av min närvaro. Ju närmare kollegans ansikte kom mitt eget desto starkare blev odören. Han var nu kanske tre centimeter ifrån mig och om jag hade känt mig illamående var det inget mot det jag kände nu. En syndaflod av spya, bestående av gårdagens alkohol och hämtmat, hade mobiliserats i magen och jag kände mig redo att explodera när som helst. Ändå stod jag som paralyserad. Hur jag än försökte kunde jag inte röra mig. Fläkten av hans mardrömslika andedräkt var nästan förblindande. Helt plötsligt kände jag ett iskallt men sliskigt svagt grepp kring min handled. Den enda liknelse som adekvat kan beskriva detta grepp är en tunn våt filt. En våg av gåshud och olust sköljde över mig. Kollegans hand låg nu över min hand. Ögonen var inte längre låsta på skärmen utan var nu fixerade på mig. Och då menar jag fixerade. De följde varenda liten rörelse eller grimas. Jag märkte det inte först men ju mer ögonen såg på mig insåg jag att kollegan helt saknade irisar, i deras ställen var två gigantiska svarta pupiller djupa som uråldriga tjärnar. Om ansiktet hade varit uttryckslöst var ögonen det motsatta. De skrek sorg. Vitglödgade sting av melankoli och grundlöst vemod gjorde mig knäsvag. Jag visste nu att varken kollegan framför mig eller någon annan här inne skulle skada mig. De var blott statister, scenografi i detta mitt personliga helvete. Kollegan tog tag i min andra handled, något hårdare den här gången. Lyfte upp sitt grådaskiga ansikte så att vi hamnade i jämnhöjd. Och log. Den jäveln log åt mig. Leendet var nedlåtande men inte helt utan glädje. Men oavsett intentionen bakom leendet skymdes den bakom mannens leende. Munnen, om man nu kan kalla det där en mun, en perfekt oval. Läpparna, som hade varit tunna och blodfattiga, sprack och smetades ut till blödande köttslamsor som flöt ner på mannens haka. Tungan, som mer liknade en uppsvälld skogssnigel, skvalpade runt i munhålan. Kollegan skakade som om han skrattade hjärtligt men inget ljud lämnade hans läppar. Efter ett tag slutade han le brett och började istället öppna och stänga munnen i någon slags ljudlös konversation. Då och då blinkade han till med sina gigantiska ögon och varje gång han öppnade ögonen var de än mer lidande. Jag lyckades orma mig ur hans lösa men segslitna grepp. Han verkade inte bry sig eller så märkte han inte att jag lämnade honom. Fortsatte bara att skratta och konversera ljudlöst. Vid närmare anblick såg jag att hans samtal utlöst en kedjereaktion bland de andra kollegorna. Överallt såg jag ljudlösa skratt. Vid än mer nära anblick noterade jag att kollegorna var samma. Det är inget hyperboliskt utlåtande. De såg verkligen likadana ut. Gråa formlösa massor, som mer liknade dåligt karvade lerfigurer än människor. Dessutom verkade de vara helt och hållet könslösa, till och med mannen som jag hade sett bara några sekunder innan. Han hade förvandlats utan att jag hade märkt det. Gapande munnar, skakande kroppar och enorma sorgsna ögon som riktades rakt mot mig. Jag klarade det inte. Var tvungen att komma därifrån innan jag blev som dem, sögs in och spottades ut som en grå fettklump. Brydde mig inte om att stänga av datorn eller ens ta portföljen. Sprang genom detta Gehenna som tycktes sträcka sig i eoner men slutligen såg jag äntligen utgången. Väl där stannade jag upp, med andan i halsen och svett som porlade. Gav kontoret en sista blick, något som jag kom att ångra. Kollegorna hade alla rest sig upp och stod nu tillsammans och blickade ut genom det stora panoramafönstret med utsikt över Vasaplan där trötta bussar susade förbi. Fortfarande skakade de och pratade ljudlöst med varandra. Innan jag hade vänt mig om vände sig en av dem om och gav mig ett tandlöst leende. Det var droppen och jag spydde upp all min ångest och skräck. På darrande ben lyckades jag knuffa upp ytterdörren och lät mig omslutas av vintern där ute.
Så fort jag kom ut genom dörren slogs jag nästan omkull av en osynlig näve drypande av skräck. Jag började gråta och mina tårar frös snabbt till is på kinderna. All värme och glädje, ja all positivitet jag någonsin hade haft var som bortblåst. Kvar var bara ångesten och känslan av att vilja dö. Jag skulle inte klara att ta mig hem på egna ben. Istället styrde jag stegen mot busshållplatsen. Ju närmare jag kom busshållplatsen desto mer började jag ana oråd. Vanligtvis brukade gatorna vara fulla av skolkande skolungdomar vid den här tiden men nu var jag helt ensam. Jag stapplade mig till en tom busskur som luktade svagt av urin. Just som jag satte mig på en iskall bänk såg jag bussens starka lyktor skära igenom vinterns inferno och jag reste mig upp igen. Bussen skred vördnadsfullt och stannade till utanför busskuren. Dörrarna öppnades, Men jag gick inte in. Jag skulle aldrig gå på igen. Ty jag såg vad som väntade mig på bussen. Vilka som väntade mig. I samtliga av bussens fönster gråa figurer, mina kollegor, med ansiktena tryckta mot rutan; deras läppar uppspruckna i leenden och ögonen fästa på mig. Jag öppnade munnen för att skrika. Inget kom.
Malcolm Unge, 20 år, Vännäsby