Sagor och sanningar

2018-06-27  |  Martina Lowden

I årets andra nummer av ponton intervjuar Niko Erfani sin idol Maxida Märak och får lära sig något om samisk kultur och svensk okunskap (Det finns ingenting i skolor om samer. Hela den här kulturen som jag lever i är det ingen som vet om. Vi är som ett sagofolk och ingen tar sagofolk på allvar, eller ger dem rättigheter)

och vi bjuder in poeten och expontonaren Hanna Rajs Lundström som ger oss en dikt om ärvd rädsla (min familj va poeter / morfar har sagt till mig / va alla heter / djurica / morfars älskade storebror / började skriva i lägret ba 11 år / hann inte speciellt långt för han dödades / allt de som hände / så långt innan ja föddes / bär ja på huden som om ja va märkt)

och Mona Monasar talar med poeten Daniel Boyacioglu om olika sätt att bli läst (Kvinnliga författare blev ofta förut ”nedgraderade” till vittnesbärare, deras litteratur kunde kallas bekännelselitteratur. Nu har istället författare som rasifieras som icke-vita fått den rollen)

och Mathilda Tönseth lyssnar på samtal i Stockholms tunnelbana (På morgnarna sover hela tåget. Det är tyst bortsett från två kollegor som båda ångrar att de tog just det tåget, just den vagnen, just de dörrarna när de står och småpratar med varandra fram till deras gemensamma stopp. En hund som gnyr när den hålls i famnen så att ingen ska trampa på den)

och Selma Rezagic berättar om hur tro kan vara ett skyddsnät och en säkerhet (Ingenting kring min personliga tro har någonsin varit påtvingat. Tvärtom har jag själv, guidad av trygghet som magkänsla, känt mig fram i min religion. Och älskat det jag har upptäckt – vare sig jag har en själ eller bara består av ett slappt hudskikt som insekter en dag kommer äta upp)

och vi publicerar texter av tre deltagare i tävlingen Jag skriver i dina ord: Amanda Bravos vinnarnovell Jag är alltid med dig, samt Maya Lebbals dikt En färd i det okända och Rahmi Mosens dikt Mina drömmar i dagbok

och Karla Backlund försöker lära sig skriva om lycka och inte om ångest (När jag mår dåligt kommer skrivandet så naturligt; det blir ett behov mer än något annat, en del av min rutin, ett sätt att ventilera. Jag sätter mig ned när jag kommer hem och låter allting flyta ut på pappret, helt utan att reflektera, utan att stanna upp)

och den som kört fast bland orden får en handfull skrivövningar av Allis Berglund och Saga Ivéus Wenglert (Sätt er med varsitt papper och skriv en mening, vik sedan pappret för att dölja det du skrivit innan du skickar vidare till nästa person som skriver en ny textrad utan att ha läst det du skrev. Denna viker sedan för sin textrad och skickar vidare… När pappret är fyllt viker ni upp det och läser högt)

och inspirerad av Agnes Lindholms text Skärvor av glas tänker Em Talledo på att vara stor och att vara liten (När jag var tretton började jag högstadiet. Nu var jag lika gammal som de var i böckerna jag läst sedan mellanstadiet men jag var ändå inte en del av en kärlekstriangel eller ett århundradets bråk med min bästa vän. Jag blev minst sagt besviken)

och Maria Bodin skriver en namnkrönika om – sitt namn (Maria, hans trolovade, väntade ett barn, läste lärarinnan Elisabeth ur julevangeliet för mig och de andra lågstadiebarnen. Jag skämdes varje gång den delen lästes. Alla vände sig om, tyckte jag, och tittade på mig som om det var jag som var äckligt gravid. Att jag dömde ut den heliga jungfrun som snuskig säger en del om min dygd)

och som vanligt analyserar vi texter, tipsar om böcker och intervjuar unga författare. Numrets insända bidrag kommer från Beda Robertsson, Hanasa Rahem, Nils Pernebo, Lo Dacke, Agnes Lindholm, Linnéa Franz, Hanna Tebrand, Elin Klintman, Ebba Johansson Vaara och Jon Aagaard Andersson. Omslagsbilden står Jasmine Bjurström för.