Universum, och så vidare

2017-10-18  |  Martina Lowden

Jag har kommit på mig själv med att tycka att de flesta texterna om kärlek liknar varann. Alla lyckliga slut klumpas ihop till en rödrosa himmel med fluffiga moln, samtidigt som alla olyckliga slut bildar ett färglöst hav av obligatoriska tårar. Jag är nog något av en antiromantiker skriver Em Talledo i årets tredje nummer av ponton

och vi bjuder in Joel Mauricio Isabel Ortiz, artist, skådespelare och författare, som ger oss novellen Noo & Michelle (Jag är ihålig, jag är en spilld milkshake, en liten vattenmask, jag är en brödrost som faller ned i ditt badkar, jag är din orgasm, jag är det du ger när du är klar, jag är gröna linjen västerut, jag är Vällingby Centrum, en stenplatta med spruckna kanter, jag är Noo)

och Bo Paulsen rasar över Harry Potter-pjäsen The Cursed Child (Varför ta tillbaka den svagaste punkten i serien och låta den bli pjäsens huvudhandling? Och att använda tidvändare för att återuppväcka någon från döden? Ursäkta, men vilken av de sju böckerna var inte tydlig nog? Det finns ingen magi som kan få en död att bli levande igen!)

och Niko Erfani har intervjuat Markus Lutteman, ena hälften av duon bakom böckerna om Zack Herry, om stil och fördomar (Om man till exempel beskriver en människa från förorten som brunögd och skäggig så lägger många läsare till ett antal andra detaljer i den bild de skapar av karaktären. Men det är inte säkert att den bilden senare visar sig stämma)

och Mona Monasar minns sitt livs boksomrar och funderar över vad som hände när hennes hjärna började lässtrejka (Förra sommaren spenderade jag utomlands i Somalia och var väl förberedd inför att inte ha bra internetuppkoppling med en kabinväska fullpackad med böcker. På flygplatsen i Addis Abeba kollade de igenom sida för sida för att försäkra sig om att jag inte var khat-smugglare. 20 böcker senare fick jag boarda flygplanet)

och Jasmine Bjurström berättar om vägen mot tillfrisknande från psykisk ohälsa (läs fler av hennes serier på temat här)

och Jon Aagaard Andersson förklarar varför journalisten Reni Eddo-Lodges bok Why I’m No Longer Talking to White People About Race förändrats hens liv (Den här boken har fått mig att inse att jag aldrig ska behöva ta den diskussionen – I don’t have to talk to white people about race. Särskilt inte vita personer som inte erkänner strukturell rasism, inte lyssnar, pratar över huvudet på mig, förlöjligar och förminskar)

och Viktor Aronsson skriver numrets namnkrönika (Ibland lägger jag min hand på mitt hjärta, och känner hur det svagt slår mot mitt bröst, det enda som håller mitt universum vari jag lever vid liv, som på samma sätt håller varje annat universum vid liv. Det slår som om det försöker bryta sig ut ur kroppen, överge den)

och som vanligt analyserar vi dikter, tipsar om böcker och pratar med unga författare. Numrets insända bidrag kommer från Allis, Nora Czerhalmi, Vega Dalman, Storm Dunder, Lilja Hejdenberg, Sofia Kamill, Christian Losell, Stella Lyssarides, Ester Melin Högberg, Elina Nilsson, Ida Persson, Josefin Reslow och Selma Rezagic. Omslagsbilden står Jasmine Bjurström för.