Änglar, vargar, mödrar, osv

2017-06-22  |  Martina Lowden

Jag får inte skriva om hur tomt och fyllt och mörbultat det känns varannan timme och måste använda kommatecken för att låta läsaren andas och pausa lite inte ha för långa ord pausapausapausa aaandaaas men det går inte du kan inte pausa det rullar på utan dig kör över som en traktor en lastbil en bulldozer en våg pressar dina lungor mot marken varför får jag inte skriva om hur den aldrig pausar den andas inte låter mig inte andas flämta hänga med varför ska du få andas när jag kvävs av det syrerika blodet i min halsartär / Jag får inte skriva om min halsartär skriver Selma Rezagic i sin dikt Jag får inte skriva i årets andra nummer av ponton

och Bo Paulsen försvarar den föraktade romancegenren (När jag var 14 år och någon frågade mig vad jag tyckte om Twilight-böckerna, kände jag mig tvungen att säga att jag inte alls tyckte om dem, trots att jag läst ut de över 2000 sidorna på en vecka. För det här var inga böcker man stoltserade med att ha läst. Det här var töntiga tjejböcker, något som folk såg ner på)

och Mona Monasars diktsvit skildrar relationen mellan en mor och en dotter (Hooyo: må din tunga förkolnas om du någonsin ljuger för mig, dina ögon skrämmer mig. Du är en shaytan men du är mitt barn. Hoppas att näringen jag gett kan låta dig blomma till något bättre. Något bättre än dina rötter och det frö du såddes som)

och Maria Bodin analyserar en kärleksdikt av Sara Masri (Inventeringen av förhållandets alla delar är ett slags sorgearbete, som att inreda en gravkammare med den dödes ägodelar för att befästa vem den var i livet. Kanske för att det just är vid ett jobbigt break-up, med dess omkastning av tillvaron, som frågan ”Vem är du?” blir mest påträngande. Det pockande, obehagliga svaret är: ”Inte den jag trodde.”)

och ponton bjuder in poeten Anna Axfors som bidrar med nyskrivna dikter (Ingen skulle få för sig att kalla mig för arbetarförfattare / jag är bara en jävligt uttråkad ängel / som googlar på världens mest förorenade floder / och sen somnar som ett litet barn, i eftermiddagsljuset i sängen, och sen vaknar i / beckmörker, svettig och panikslagen)

och Jon Aagaard Andersson skriver ett brev till Carl von Linné (Hej Carl von Linné, / jag vet att du varit död i x antal år men eftersom dina idéer om den vita människan som överordnad lever kvar än idag så skulle jag vilja prata med dig. / /Jag vill prata om det du kallade för varieteter. Det vi idag känner till som rasbiologi. / Jag vill prata om när jag var 6 år och förstod att jag inte tillhörde ”rätt” ras)

och skrivarcirkeln UFO (förkortningen kan utläsas Unidentified Flying Objects eller Unga Författare i Orten) låter sina enskilda röster förenas i ett gemensamt manifest (Jag vill leka med ord och meningar som om de vore dockor / Jag vill att alla som har suttit i burar hela sitt liv ska få känna på ordens frihet / Jag tror att vårt skrivande är till för att återskapa verkligheten)

och vi har äran att få presentera årets vinnare av tävlingen Jag skriver i dina ord, Minou Hellgren, och hennes utopisk-dystopiska novell 5 om en värld där konstnärlighet blivit norm (Vi är högt aktade konstnärer som utan ersättning polerar gator och byggnader med vår kreativa hjärnsubstans. Anledningen till varför vi är så populära är för att vi inte får någon ersättning, pengar är endast för arbetare, alltså dom som jobbar på kontor, vilket är värre än Azkaban, tror du mig inte så kan du fråga vem som helst)

och som vanligt analyserar vi dikter, tipsar om böcker och pratar med unga författare. Numrets insända bidrag kommer från Niko Erfani, Alexander Ensani, Gillgamesh Geminï, Saga Ivéus Wenglert, Em Talledo, Josefin Reslow, Sara Masri, Matilda-Lo Lindeberg och Lilja Hejdenberg. Omslagsbilden står Em Talledo för.