Dansen bortom språket

2020-03-20  |  Martina Lowden

Saga Ivéus Wenglert skildrar i senaste numret av ponton sina två skapande uttryck – dans och poesi – och relationen mellan dem . Bland annat skriver hon:

”För ett år sedan hade jag i uppgift att skapa ett danssolo utifrån ett fysiskt objekt som betytt särskilt mycket för mig. Det började med en tanke på min dagbok och slutade med en koreografi där jag dansade till inlästa lösryckta rader ur min anteckningsapp. Jag tror att det är där jag finner min dröm: i kombinationen av mina uttryck, i mötet mellan dansen och poesin, i konflikten mellan det som är språk och det som är bortom språket.”

Nedan kan du läsa hennes text och se en textad version av hennes danssolo. Av upphovsrättsliga skäl har vi tagit bort ljudet, så du hör varken musiken eller de upplästa raderna. Allt som återstår är dansen och texten.

 

Dansen bortom språket

 

Med ordens hjälp kan vi uttrycka känslor, skapa konst och meddela oss med varandra. Men vad kan vi göra med dans?

Jag är en dansande människa och jag är en skrivande människa. Jag dansade innan jag lärde mig skriva och har aldrig kunnat sluta. Numera är båda uttrycksformerna lika livsviktiga för mig, trots att de är så olika.

Även i sammanhang med skrivande människor kommer jag på mig själv med att vilja prata om dans, inte alltför sällan på pontonmöten. ”Skulle du säga att dans är ett språk?” frågade Martina, pontons ena redaktör, mig på ett möte i höstas. Jag tystnade. Sedan sade jag tveklöst ”ja”, fastän jag egentligen inte var så säker. Dans är absolut något helt eget, men är det ett språk? Vad är språk? Vad är dans? Jag började grubbla.

Enligt Svensk ordbok är ett språk “ett mänskligt system för kommunikation, känslouttryck och konstnärliga ändamål”. Vad dans är kan däremot diskuteras fram och tillbaka i all evinnerlighet. För mig är dans en kombination rörelser som sätts ihop till något slags flöde, ofta till musik men lika gärna till tystnad. Jag tänker att det är intentionen bakom rörelsen som avgör om rörelsen övergår från att bara vara rörelse till att vara dans. Antingen intentionen hos den som dansar, eller intentionen som en betraktare uppfattar att dansaren har.

Dans kan uppstå varsomhelst: på klubb, på gatan, i en danssal, i vardagsrummet, framför Just Dance på Wii eller på Dansens Hus. Dans kan också vara koreograferad och inövad och som elev på dansprogrammet är jag själv väldigt drillad i det sättet att dansa. I denna text kommer jag dock mest utgå från improviserad dans, sådan som uppstår spontant i stunden och generellt sett inte kan upprepas.

För mig ser en typisk improviserad danssession ut såhär: jag röjer undan allt stök från mitt sovrumsgolv på cirka 5 kvadrat, sätter på låten jag för närvarande är besatt av och börjar studsa upp och ner och hit och dit och ner på golvet och upp på fötter igen – tills låten är slut och jag då antingen känner mig färdig eller fortsätter med fler låtar tills jag gör det.

Men åter till frågan: är dans ett språk? Jag ska försöka utgå från Svensk ordboks definition av språkbegreppet. Är dansen mänsklig? Ja. Är den ett uttryck för känslor? Kan vara. Har den ett konstnärligt ändamål? Ofta. Används den för att kommunicera? Jo, det kan man väl påstå. Nog kan dansen användas för att kommunicera, om det finns en betraktare, vilket det inte alltid gör.

Det som skiljer dansen från språk baserade på ord är att budskapet är så öppet för tolkning. Två dansare kommer inte utföra samma rörelse exakt likadant, på samma sätt som olika betraktare kommer att uppfatta och tolka samma rörelse olika. Dansen är alltså för inexakt för att kunna vara ett språk. Det finns inga överenskommelser för vad olika rörelser betyder, kanske eftersom det finns ett oändligt antal rörelser en kropp kan utföra. Dessutom är sällan syftet med en rörelse att den ska betyda någonting.

Personligen dras jag till dansen för att den befinner sig bortom språket. När jag dansar har jag bara min kropp att uttrycka mig med, utan att någonsin behöva verbalisera det jag uttrycker. Dansen är så långt ifrån skrivandet man kan komma; i skrivandet är allt ett verbaliserande.

Alla mina texter och all min dans skapas ur känslor (eller tankar); men vad är det som avgör om känslan jag bär på blir en text eller en dans? I vilka situationer vill jag dansa? I vilka situationer vill jag skriva? Svaret är ganska enkelt: ibland behöver jag sätta ord på mina känslor och ibland gör jag inte det.

Ibland är känslan så glödande aktuell att den nästan är renodlat fysisk. Då vill jag uttrycka den med kroppen. Om jag i en sådan stund istället sätter mig ner och skriver om den når jag inte samma tillfredsställelse efteråt som när jag får ge utlopp för den fysiskt. Ibland behöver jag däremot intellektualisera känslan. Det behovet kan ibland uppstå efter att jag fått fysiskt utlopp för den. Det är som att jag då kommer in i en sekundär fas med känslan, en fas där jag försöker förstå och reda ut den genom att sätta ord på den. Jag tycks behöva intellektualisera mina känslor för att kunna uppnå en djupare förståelse för dem.

Kanske har jag upplevt något som måste skrivas ner för att det aldrig ska försvinna. Här stöter jag på ytterligare en skillnad mellan mina två uttrycksformer: texten består medan dansen bara finns i stunden. Man måste anstränga sig för att dokumentera dans – en text däremot måste man anstränga sig för att förstöra. Dansen måste filmas för att bestå, medan en text måste raderas eller rivas sönder för att försvinna.

Det gäller åtminstone den improviserade dansen, som uppstår spontant i stunden. Den koreograferade dansen, som är en förutbestämd kombination av rörelser, befinner sig kanske närmre skrivandet. Eftersom koreograferad dans kräver planering involverar det också mer intellektualiserande. Om jag måste intellektualisera känslor för att förstå dem, skulle jag kunna åstadkomma detta genom att koreografera mina känslor? Går det att översätta en känsla till en rörelse? Går det att översätta en tanke till en rörelse? Jag tror faktiskt det.

Samtidigt står jag fast vid att dans inte är ett språk. Någon som bevittnar min översatta känsla kommer nämligen aldrig fullständigt komma åt den. På så sätt är dansen ett mindre avslöjande uttryck än skrivandet. Jag kan alltid skylla på att jag inte menade något särskilt med min dans, eftersom varken jag eller någon betraktare har ordböcker, skrivregler eller grammatik att förhålla oss till.

Eftersom dansen saknar grammatik vill jag göra lite som jag vill med den. För även om dansen saknar språkregler har jag ändå lärt mig så pass mycket teknik och normer att jag känner ett behov att bryta mig loss från dem. Jag vill dansa humoristiskt. Jag vill dansa fult. Jag vill dansa till poesi istället för musik.

För ett år sedan hade jag i uppgift att skapa ett danssolo utifrån ett fysiskt objekt som betytt särskilt mycket för mig. Det började med en tanke på min dagbok och slutade med en koreografi där jag dansade till inlästa lösryckta rader ur min anteckningsapp. Jag tror att det är där jag finner min dröm: i kombinationen av mina uttryck, i mötet mellan dansen och poesin, i konflikten mellan det som är språk och det som är bortom språket.

Saga Ivéus Wenglert

bloggen
Dansen bortom språket Martina Lowden

Saga Ivéus Wenglert skildrar i senaste numret av ponton sina två skapande uttryck – dans och poesi – och relationen mellan dem . Bland annat skriver hon: ”För ett år sedan hade jag i uppgift att skapa ett danssolo utifrån ett fysiskt objekt som betytt särskilt… Läs mer

Äldre inlägg
Visa alla blogginlägg »