2020-06-10  |  Agnes Lindholm, 18 år, Eskilstuna

Det känns som att magnoliablommorna slår ut lite mer för varje gång jag går ut på baksidan. De skära blommorna är lite bruna och torkade i kanterna. Precis som den här våren. Det är körsbärsblom, fågelsång och ögon som kisar mot solen men också pandemi, misär och isolering. Jag låtsas att det är sommar. Sitter utomhus och pluggar och ligger på en filt och läser om eftermiddagarna. Tar på mig mina tunnaste byxor och tajtaste linne. Jag låtsas att allt är som vanligt. Cyklar genom stadsparken och tänker på när vi kommer åka förbi där i vita mössor och klänningar till dunkande musik. Malva sätter på en låt där de sjunger om corona. “Den här måste vi ha på flaket”, säger hon och jag tänker att det är pandemin vi kommer minnas av mitt studentår. Inte den roliga festen, den fina klänningen eller de bra betygen. Jag låtsas att framtiden är ljus och på natten drömmer om min första dag på högskolan där allt kommer att bli som jag tänkt mig och min dröm kommer att uppfyllas. Jag tänker på vad som är min dröm och vad jag verkligen vill. Världen är full av mörker, ovisshet och sjukdom. Ingenting är som vanligt. Men magnolians knoppar slår ut en efter en även om de är lite torkade i kanterna.

 

bloggen
Högljudda grannar och uteblivna studentfiranden Maria Lorentzon

Under våren har en mängd texter sänts in till oss och som vanligt har vi i redaktionen läst, funderat och diskuterat vilka som ska publiceras i det kommande numret. Det har varit en ovanlig vår vilket återspeglas i många bidrag. Vi har fått in dikter om… Läs mer

Äldre inlägg
Visa alla blogginlägg »