Att se världen i ett sandkorn och himlen i ett panelsamtal

2016-12-5  |  Maria Lorentzon

”Poesin står på de olönsammas sida, på fågelvingarnas, grässtrånas…”

Ungefär så inleder Madeleine Grive Stockholms Internationella Poesifestivals första panelsamtal. Den tveksamma, puttenuttiga formuleringen till trots så lämpar det sig väl som inledning till panelsamtalet om ekologi, poesi och framtid. Man knyter fint ihop ämnena poesi, ekologi, och ekonomi. Paneldeltagarna är poeter inom den ekologiska riktningen – Julia Fiedorczuk, Jonas Gren, Sofia Roberg – samt Ulf Danielsson, professor i teknisk fysik.

Poesin står i motsats till dagens samhälle, heter det. Fiedorczuk poängterar poesins likhet med den hotade naturen. Liksom naturresurserna inte står pall mot den onaturligt snabba förbrukningen av dem, är den långsamma poetiska processen hotad av marknadens krav på vinstmaximerande produktion.

Man understryker att den ekologiska poesin inte är bakåtsträvande i sin samhällskritik, den motsätter sig inte naturvetenskapens framsteg. Naturvetenskapen och poesin har mycket gemensamt, berättar man. Passion och kreativitet finns hos såväl forskaren som hos poeten. Naturvetenskap handlar om att få kontakt med verkligheten, säger Danielsson, och liknande förtjänster identifieras hos poesin under samtalet – vi behöver poesin för att vi behöver få meditera, känna oss själva, vår mening och plats i kosmos, och kosmos inbördes ordning.

Dessutom kan man hävda att viss poesi har uppvisat ett slags naturvetenskaplig intuition. William Blakes berömda rad ”To see a World in a Grain of Sand” tas upp som exempel, att Blake skulle ha ”känt på sig” till exempel fraktaler.

Jag känner under hela panelsamtalet att det saknas en deltagare, med annan expertis än poetisk och naturvetenskaplig. Det är vanskligt att prata om poesins förtjänster, men om syftet nu är meditation, självkännedom, känsla av mening och insikt om kosmos, finns det inte något ytterligare som sägs uppfylla detta? Finns inte en fortsättning av poeten och den kristna mystikern Blakes ”To see a World in a Grain of Sand” som lyder ”And Heaven in a Wild Flower”? Varför finns inte religionen representerad i samtalet?

Skulle man inte kunna hävda att det här är Blakes religiösa intuition som träffar rätt, lika mycket som hans poetiska intuition? Skiljelinjerna mellan det poetiska och religiösa, och för den delen det religiösa och naturvetenskapliga, är ibland otydliga. Men i detta panelsamtal som handlar om ”framtid” förpassas religionen till det förflutna, som en före detta bärare av de mänskliga värden som poesin alltjämt står för. När levande religion omnämns, är det som ”fundamentalism” när Madeleine Grive räknar upp samtidens fördärv i sin inledning.

Jag menar inte att panelsamtalet skulle tjänat på att ha en präst som deltagare. Jag har hört min beskärda del av predikningar om att en god kristen tänker på miljön och tar bussen. Men i min åsikt hade en religionsvetare kunnat lyfta samtalet, med tanke på religionens och poesins, religionens och naturvetenskapens, och religionens och mänsklighetens gemensamma historia.

Men kanske det inte var fördomar som gjorde att det saknades en religionsvetare i panelsamtalet. Kanske hade det med budgeten att göra. De hade ju uppenbarligen så dåligt med pengar att de inte hade råd anställa en konferencier som kunde tala engelska, utan fick dras med Madeleine Grive.