#2 Betraktelser från Bokmässan av Lilja Hejdenberg

2016-11-3  |  Maria Lorentzon

Böckernas mässa i ett svindlande, svischande, tumultartat strömmande. Så mycket papper och så många ansikten. På flera våningsplan, i kvadrater, i montrar, i rulltrappor, i cirklar.

Jag höll mig i marginalerna. Jag smög upp till de stora föreläsningsrummen där jag satte mig på behörigt avstånd från de flesta. Helst längst bak på läktarna med min anteckningsbok, stillsamt kontemplerande det som diskuterades. I detta milda format där en person i taget förde sin talan, kontrasterades det gytter av röster, pekfingrar och toner som snurrade på våningarna utanför – där trivdes jag bäst.

Det allra bästa i det allra största av gytter är att låta det som ska komma till en bara enkelt få göra så. Placera sig i en rumslighet och motta allt det stoft som bokbladen, orden och kropparna i den kompakta mässrymden utgör.

Detta är 2 centrala upplevelser jag bär med mig från årets besök.

I. Jag lyssnade på Katarina Wennstam som talade om sin bok Flickan och skammen och fylldes av viktiga poänger och pepp rörande kvinnlig sexualitet och lust. Ett fint och nyanserat samtal med Jens Liljestrand som landade i parollen: vi har inget att skämmas för! En rätt självklar insikt egentligen, samtidigt som den nödgas att filtreras genom de oberäkneliga lager av kulturella stigman som den kvinnliga kroppen och dess funktioner än idag tillskrivs. Inte minst i det samtida digitala landskapet där sexualiteten vistas och dryftas på ett aldrig tidigare skådat vis. Så heja alla kvinnor som orkar med kroppsligheten all inclusive – orgasmer, mens och svett osv – alla förtryck och trakasserier till trots. Och heja alla de som nästan går under, skammen är inte någons att bära. Eller såhär; skitsamma då — skäms och gör ändå. På ett eller annat vis ska lustan segra!

II. Horace Engdahl och Lena Andersson stod för ett samtal angående deras medverkan i radioprogrammet Allvarligt talat i P1. Detta samtal bestod mycket i någon slags märklig uppdelning av Lenas kontra Horaces allmänna uppfattningar kring sanningssökande i deras process att besvara läsarnas inskickade frågor till programmet. En sådan fråga kan vara Om inget fastnar på teflon, hur kan teflon då fastna på något? eller Vad är lycka?
Jag tycktes i deras diskussion skönja en klassisk separation av intellektet kontra det intuitiva, där Lena Andersson fick stå för det universellt moderliga, intuitiva sanningssökandet bestående i en särskild sensitiv begåvning som alltför ofta betraktas som en typiskt kvinnlig form av kunskapsinhämtning eller världsuppfattning (inte minst historiskt sett).
Horace Engdahl framhölls istället som bärare av ratio, det kulturella kapitalet och en bildning bestående av gedigna traditioner hämtade ur historia, världslitteratur och fakta. Det går att diskutera tusentals nyanser av denna uppdelning, dess upprinnelse, dess verkan och orsaker. Ändå är själva ursprungsmotivet oerhört intressant; för hur man än vrider och vänder på resonemang och tankar så tvingas man nästan, vare sig det är frivilligt eller ofrivilligt, in i en diskussion och självanalys rörande kunskapsinhämtning, sanning och genus både på ett samtida och historiskt plan.

Jag tyckte om samtalet just för att det manade igång dessa tankar hos mig, samtidigt som jag hade uppskattat om en sådan form av metakommentar kommit från talarna själva. Det kanske hade mildrat min känsla av upprördhet över den tänkande traditionen ifall någon, antingen Lena eller Horace, mitt under samtalet utbrustit; ”Nämen du, nu sitter vi här och pratar i trötta spår av genus och kunskapsinhämtning igen, vad är det som gör att vi alltid landar här och varför måste just jag i egenskap av min könstillhörighet tillskrivas särskilda sätt att se världen på? Och om det nu är så att det är just på det viset jag råkar arbeta när jag träder världen till mötes, hur kommer det då sig? Är detta sätt att möta min omvärld på, mig på förhand givet — eller har världen lärt mig att det är sättet jag måste bemöta den på för att jag ska få ta plats i den?”.